Möblerna kommer i huvudsak från Möbeldesignmuseum i Stockholm, ett privat initiativ som drivs av samlarna Lars Bülow och Kersti Sandin Bülow. Inspirerade av en artikel skriven av designjournalisten Ingrid Sommar i tidskriften Arkitektur (2/19) som ifrågasatte avsaknaden av kvinnliga möbelformgivare bestämde sig paret att museet skulle lyfta fram just dessa från samlingen i en utställning. Samlingen visade sig ha ovan nämnda snedfördelning – av ca 300 objekt var endast 20% formgivna av kvinnor, något de kommer att ta med sig i arbetet med den framtida samlingen.

I utställningen lyfts ett 30-tal formgivare fram, bland dessa finns namnkunniga Charlotte Perriand, Eileen Gray, Estrid Ericsson och Anna Kraitz med flera. I några fall har formgivarna fått stå bakom sina mer kända män, som till exempel Aino Alto och Kajsa Strinning.

I Sverige examineras numera fler kvinnliga än manliga formgivare från designhögskolorna – ett faktum som dock inte syns i offentligheten. I ovan nämnda artikel “Männens möbelmarknad” konstaterade Ingrid Sommar att det under 2019 års möbeldesignvecka i Stockholm till allra största delen var möbler av manliga designers som lyftes fram i de stora möbelproducenterna montrar. Detta förhållande backas upp av statistiken.

Sedan 2014 har projektet Omforma studerat villkoren för manliga och kvinnliga formgivare och deras siffror visar att 76% av Sveriges möbelformgivare är män, på vissa företag är så många som 90% av de anställda. Kvinnor är fortfarande i hög grad hänvisade till de “mjukare” värdena som textil och inredning. Branschen uppmanas till självreflektion.  

Utställningen Female Traces ska inte ses som en heltäckande redogörelse av kvinnliga formgivare genom historien fram till idag utan vill lyfta formgivarna bakom några av designhistoriens mest kända verk och den kunskap, kreativitet och kompetens som ligger bakom dessa.