Varje lands byggvärld utgör ett eget ekosystem. Byggare, brukare, planerare, arkitekter och byggherrar – bland många andra – formar tillsammans en kultur. Ett av den svenska byggvärldens särdrag är en arkitektroll som är relativt kringskuren och som innebär mindre formellt ansvar än arkitektrollen i många andra länder. Arkitekten kan lätt tappa inflytande när byggen sätter igång, och en risk kan bli att hus bär spår av en rörig process där vinstmarginaler får successivt större betydelse.

Kanske delvis som ett svar på detta finns en växande trend av projekt i egen regi – byggen där arkitekter själva säkrar finansiering. Föreningen Byggande Arkitekter bildades 2015, och sedan några år har kommuner börjat skapa markanvisningar som uttryckligen riktar sig till arkitekter som tar byggherreansvar.

Samtliga projekt i utställningen handlar om bostadshus. Bostäder är inte allt byggindustrin ägnar sig åt, men de är kanske det som betyder mest för de flesta. Det är också ett fält med utmaningar. I Tiotalets svenska bostad (2020) hävdar Ola Nylander – professor i bostadens arkitektur – att tiotalet är ”första gången i den svenska bostadens historia” som det byggs ”sämre bostäder än under föregående decennier”. I samma bok skriver Dan Hallemar, förlagsredaktör på Arkitektur förlag, att vi har en bostadssituation som präglas av glapp; ”mellan det som byggs och det som behövs, glapp mellan vad det egentligen kostar att bygga och priserna som tas ut, glapp mellan vad de allra flesta har råd att lägga på en bostad och vad den kostar.” Utöver detta har vi de senaste åren sett skenande priser på byggmaterial (för somliga utställningsdeltagare steg de mer än 20 % under själva bygget). Branschen står samtidigt inför en radikal digital transformation och en miljökris som tvingar oss att ifrågasätta grunderna i hur vi bygger och bor.

Bostäder är en politisk fråga. Men trots bostadskris och aktivism är intresset i dagsläget relativt svalt från såväl politiker som befolkning. Staten har, sedan nittiotalskrisen, i princip lämnat bostadsfrågan åt kommunerna. Allmännyttan får inte heller, sedan 2011, agera annat än marknadsmässigt. Det blir ett läge där experiment och alternativa modeller underifrån kan bli särskilt betydelsefulla. Arkitektkontor har inte nödvändigtvis samma avkastningskrav som större byggaktörer, och givet att de beviljas banklån – och är redo att axla ansvaret och risken – finns potentialen att skapa unika hus.

Riktigt vad egen regi-projekt betyder för bostadsbyggande finns det olika uppfattningar om. Arkitekten Cord Siegel har konstaterat att hela landets bostadsbehov kunde täckas om bara 58 % av Sveriges arkitekter skulle bygga i egen regi. Staffan Carenholm – Byggande Arkitekters grundare och tidigare förbundsdirektör i Sveriges Arkitekter – ser i egen regi-projekt en katalysator som kan förändra byggvärlden och arkitektrollen. Som Malin Zimm, chefredaktör för Arkitektur, skriver i Tiotalets svenska bostad har bostadsfrågan, i sin komplexitet, den positiva egenskapen att problemet är välformulerat – det finns en greppbar berättelse. Kanske finns också – i några av projekten här – utkast till bättre berättelser.